På agendan under förmiddagen var det linjeorientering uppe i de turkiska bergen med kuperade och brunbildsmässigt detaljfattiga sluttningar. Både jag och John höll ett något lägre tempo än vanligt och lyckades bemätra träningen med bravur.
Inför dagens andra pass ställdes vi inför den största illusion jag varit med om i terrängsammanhang. Bussen färdades allt längre från de stora farlederna, ut på små grusvägar för att sedan stanna inte långt ifrån de vidsträckta stränderna vid havet. Inte nog med detta, första intrycket av terrängen var smått fantastiskt. Små gräsbeklädda kullar prydda med blomkålsformade tallar. Det kommer bli en fröjd att genomföra denna kontrollplock- och riktningsträning tänkte jag. Men ack så fel jag hade. Genom området löpte nämligen en bred korridor av vatten och grönområden som banläggaren roat sig med att lägga flera sträckor rakt över. Den ena sträckan värre än den andra. Otvivelaktigt var det värsta terrängparti jag någonsing sprungit igenom på väg till kontroll 39. Dum som jag var valde jag att springa längs sträcket och fick där uppleva kallt och dyigt vatten upp till armhålorna. Vid mossens bortre kant står en man ur de norska landslaget och deklarerar "det går ikke", varpå han vänder tillbaka. Då jag lärt mig att man sällan ska lita på en norrman och att jag dessutom inte ville vara sämre bestämmer jag mig för att forcera väggen av taggbuskar och tusen andra sorters vegetation. De sista 6 metrarna in mot kontrollen tog 3 min.
Nu har vi precis checkat in på det nya hotellet i nära ansluting till helgens WRE-tävlingar tillsammans med såväl finnar och norrmän. Ps. buffén var nästan ännu bättre på detta hotell :-)
Länk till det här inlägget: http://www.orienteringboras.se/index.php?postID=952
Lösenordet erhålls genom att maila info@mebia.se
Lösenordet erhålls genom att maila info@mebia.se